Krokiga framben

Just nu känner vi oss minst sagt litet insnöade och utanför fönstret vräker snön fortfarande ner ("kräksnöar"!). Vi försöker hitta skoterspår att promenera efter, men som vintern har varit det här året är det inte lätt. Det har knappt gått att köra skoter på isen p g a flödvatten och i skogen har den "fluffiga" torra snön gjort att skotrarna bara sjunker ner. Efter en period av växelvis varmt och kallt väder har det blivit litet bättre, men det är fortfarande inte många spår man kan gå efter. Nu längtar vi efter barmark...

Det var länge sedan senaste inlägget. Liten cockerkille har hunnit bli 11 månader och är fortfarande en supermysig, kontaktsökande och arbetsvillig liten jycke. Litet hormonrusningar har märkts, framförallt har Boris fått värja sig mer än vanligt, men det har varit en marginell skillnad i beteende. Än så länge kanske jag ska tillägga för säkerhets skull.

Det tråkiga som har hänt sedan senaste inlägget är att Scott har haft problem med sina framben. Radius och ulna har vuxit olika snabbt och han har fått krokiga framben. Han har haft ont i framförallt vänster framben, som är det ben som är krokigast. Scott är otroligt smärttålig och det är svårt att se om han har ont. Han har inte haltat mer än ett par steg direkt på morgonen när det var som värst, sedan har det varit fullt ös som vanligt och inte tillstymmelse till hälta. Det enda jag har kunnat se på honom är att han inte belastat vänster framben fullt ut när han har suttit eller stått (inomhus).

Efter en tid med koppelvila (INTE det lättaste med yster ung jaktcocker!) och specialfoder för leder ser han ut att må bra igen. Nu verkar det dessutom som att det till viss del har vuxit till sig, men det återstår att se om han kommer att få några framtida besvär. Nu får han i alla fall springa lös igen sedan ett par månader. Så här långt ser han ut att hålla (peppar, peppar...). Han är ju ingen stor och tung hund, så jag har förhoppningen att han inte ska få alltför stora problem i framtiden.

En av Scotts kullsystrar i England, Katy, har också fått samma krokiga framben. Katy har inte haft några märkbara problem med sina framben förutom ett "knäppande" ljud när hon går, men är röntgad och har konstaterat "short ulna". Katy var tänkt att gå i avel, men hennes ägare har tagit beslutet att det inte är aktuellt längre.

Tyvärr har jag sett att flera jaktcockrar har krokiga framben och många har betydligt krokigare ben än vad Scott har. Det jag tycker är tråkigt är att flera av dem har gått och går i avel. Krokiga framben är en ärftlig defekt på rörelseapparaten, en tillväxtrubbning. Jag hoppas att det är ovanligt att de får besvär liknande som Scott har haft, men jag har ändå svårt att tro att det inte påverkar armbågarna negativt åtminstone när de blir äldre.

Något betydligt mer positivt: vi ska åka på spanielkurs i maj för Lisbeth Bodén. Något vi ser fram emot! Kul att träffa spanielfolk och få träningstips. Ska verkligen bli roligt! Tills snön har försvunnit här tränar vi på med inkallning, sitt och "vanlig" lydnadsträning. Roligare hund att jobba med får man leta med ljus och lykta. Vilken fokus och samarbetsvilja han har den lille, med eller utan krokiga ben ;o)